En dag då mina nerver fick sig en omgång....
Idag har jag läst på inför Tentan med min kurspolare (e det så dom heter?) Malini. Jepp... Åkte till Luleå i morse för en dags intensivt repeterande och det gick rätt bra. Känner att det kanske går vägen i morgon. Men nu börjar tentanerverna ge sig till känna ska ni veta! Håll tummarna nu tjejer!
Nåväl ingenting jämfört med min skräckupplevelse på vägen hem från Luleå...
Såååå läskigt!
Sitter där i bilen och poppar Takida i godan ro med rätt bra volym på stereon och en rätt hög fart på bilen (110 km/h) sjunger och trallar på.....när plötsligt; BBBBAANG!!!!! och huven flyger upp och lägger sig kloss mot vindrutan! Jag ser ingenting och i smått panik försöker jag få ner farten och få stopp på bilen. Vilket tack och jäkla lov lyckas... Bilen stannar halvvägs ut i diket på 97:an och jag (hyfsat skakis) hivar på Varningsblinkersarna och börjar ringa runt till alla. (inga svar så jag ringer som en galning några vändor till) Efter ett tag ringer Robbe upp och erbjuder sig att komma ut och försöka fixa det hela. I samma stund stannar en äldre karl och bänder in de helkrökta gångjärnen och smäller igen huven.
Tror ni det gick fort hem? Svar nej. Körde som Tant Agda 80 år, nämligen som en snigel ute i LGF-filen (inte ett snepp över 70km/h)
Efter att ha ventilerat min upplevelse över en kopp kaffe hos fru Lejon sjönk min puls ner till normal nivå igen och jag lovade till och med att jag ska haka på en löprunda!
Inom kort åker bilen in på Nordiska bil för fetlagning ( och där rök skatteåterbäringen....) men vad gör man inte för en säker färd...
Nu ska jag se till att få lite peppning av min kära hälft inför i morgon så jag grejar det!
See ya!
Nåväl ingenting jämfört med min skräckupplevelse på vägen hem från Luleå...
Såååå läskigt!
Sitter där i bilen och poppar Takida i godan ro med rätt bra volym på stereon och en rätt hög fart på bilen (110 km/h) sjunger och trallar på.....när plötsligt; BBBBAANG!!!!! och huven flyger upp och lägger sig kloss mot vindrutan! Jag ser ingenting och i smått panik försöker jag få ner farten och få stopp på bilen. Vilket tack och jäkla lov lyckas... Bilen stannar halvvägs ut i diket på 97:an och jag (hyfsat skakis) hivar på Varningsblinkersarna och börjar ringa runt till alla. (inga svar så jag ringer som en galning några vändor till) Efter ett tag ringer Robbe upp och erbjuder sig att komma ut och försöka fixa det hela. I samma stund stannar en äldre karl och bänder in de helkrökta gångjärnen och smäller igen huven.
Tror ni det gick fort hem? Svar nej. Körde som Tant Agda 80 år, nämligen som en snigel ute i LGF-filen (inte ett snepp över 70km/h)
Efter att ha ventilerat min upplevelse över en kopp kaffe hos fru Lejon sjönk min puls ner till normal nivå igen och jag lovade till och med att jag ska haka på en löprunda!
Inom kort åker bilen in på Nordiska bil för fetlagning ( och där rök skatteåterbäringen....) men vad gör man inte för en säker färd...
Nu ska jag se till att få lite peppning av min kära hälft inför i morgon så jag grejar det!
See ya!
